Barn är människor

 Det krävs ett helt nytt sätt att tänka,
för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.
Albert Einstein

Vi behöver förstå oss själva för att förstå våra barn. Eftersom de flesta av oss aldrig fick den vägledning vi själva behövde för att förstå oss själva så har vi heller ingen möjlighet att förstå våra barn. Vi lärde oss att förneka många delar av oss själva, vi lärde oss att ignorera många känslor och agera över dem, det vi glömde längs vägen var att dessa känslor faktiskt ville säga någonting till oss om oss. Våra känslor var våra vägvisare men vi lärde oss att andras känslor, behov och förväntningar hade företräde framför våra upplevelser. Vi upplevde en frustration över alla de människor som ville bestämma över oss och som fattade val och beslut över våra huvuden. Vi kände en ilska och vrede  alla de gånger då vi fråntogs kontrollen över vår egen vilja och påtvingades andras viljor Vi kände alla en sorg alla de gånger då vi försökte göra oss förstådda men blev betraktade som okunniga och ovetande på grund av vår ålder.

”Barn ärbarn”. Ja, men barn är också människor. Barn är inte annorlunda än du och jag. Barn känner också skam när de blir tillrättavisade inför sina vänner. Barn känner sig också förödmjukade när de inte får göra sin röst hörd eller får en möjlighet att påverka sin egen situation. Barn känner sig också kränkta när någon höjer rösten, talar till dem i irriterad ton eller rent av använder sin fysiska överlägsenhet för att tvinga på dem sin vilja. Barn känner också stress när de har förväntningar på sig att prestera någonting för att göra en annan människa nöjd. Barn känner också rädsla, uppgivenhet och sorg när någon kränker deras gränser och inte respekterar deras integritet. Barn känner sig också svikna när vi inte står vid vårt ord eller håller våra löften. Barn känner samma saker som du och jag gör, den enda skillnaden är att du och jag har lärt oss att förtrycka våra känslor och sluta att lyssna till dem och ta dem på allvar. Vi har slutat att respektera oss själva och förväntar oss även att våra barn ska göra det. Samtidigt förvånas vi över våra barns bristande respekt gentemot vuxenvärlden och varandra, för det är så mycket enklare att ge barnen skulden än att ta ansvar för oss själva helt och fullt.  

Det är i själva verket väldigt enkelt att veta hur vi ska agera gentemot våra barn i alla sammanhang. När vi lär oss att se oss själva och förstå oss själva, när vi lär oss att se bortom vår egen skuld och skam och förstå och känna våra egna känslor, så kan vi även se och förstå barnen, förstå deras behov och bemöta dem (oavsett om vi väljer tillgodose dem eller inte) utan att projicera vår skuld och skam och känsla av otillräcklighet på dem.

Så hur kan vi använda denna medvetenhet för att göra skolan till en plats som gynnar individen och barnens känslomässiga trygghet och utveckling? Hur kan vi använda medvetenheten om att allting börjar med oss själva, om att allting handlar om att växa i vår egen förmåga att se oss själva och bryta de invanda tankemönster, system och attityder som både begränsar och skapar smärtsamma upplevelser i oss själva och i våra barn, för att skapa en plattform för våra barn där de kan växa och utvecklas optimalt?  Vi behöver helt enkelt inse att det inte i huvudsak handlar om att föra in en ny syn och ett nytt förhållningssätt till undervisningen och lärandet, eller om att byta betygsskalor och utvärderingsprogram, utan att det  i grund och botten handlar om behovet av att föra in en helt ny syn och ett nytt förhållningsätt till hela människan. 

Med inspiration och tacksamhet över varje människa som fullt ut vågar ta ansvar för sig själv…

Sanna Nova Emilia
True Heart Education

En groda ska hoppa!

En groda är en groda. En groda är ämnad att hoppa inget annat. Hela grodans kropp är ergonomiskt utformad för att den just skall hoppa och den hoppar. Hopp. Hopp.
Om jag skulle få för mig att skrika på Grodan att den ska SLUTA HOPPA!! Så kommer den ändå att hoppa, för det är det den just är ämnad att göra. Hoppa.
Jag tror inte ens jag kan träna den på att hoppa bättre, den bara gör det den är född till att just göra. Allt är perfekt.

Men så stoppar jag den i en burk och skruvar på ett lock.
Grodan hoppar. Aj! Hmmm…det där var konstigt tänker Grodan. Hopp! Aj igen!!
Efter ca 5 hopp så inser Grodan faktum och slutar att hoppa. Jag skruvar till och med av locket men Grodan hoppar inte ur.
Från och med nu kommer det vara näst intill omöjligt för mig igen att väcka upp Grodan ur sin illusion om att han är den där ”Grodan som inte KAN hoppa”.
No more Hopp.

Denna burk och lock har jag mött bland många och inte minst kring mig själv.
Jag kan själv känna igen mig kring begränsningar som:
– Jag är för gammal för detta
– Jag har aldrig varit duktig på att simma
– Jag kommer aldrig att klara detta…
– Den saken är för svår för mig…

Alla dessa ovanstående meningar är ju bara exempel på lock.
Dessa lock har jag antagligen i viss utsträckning själv skapat men i många fall har även samhället hjälpt till eller i alla fall försökt.

– Du kommer aldrig kunna jobba som projektledare! (AF 96)
– Du är inte duktig att måla med vattenfärg (Klass 2B)
– Du kommer inte att klara av att starta företag (Skatteverket 98)

Så nu till min fråga till dig. Hur ser dina egna lock ut? Vad får dig att likt grodan inte göra det du just är ämnad för. Vilka lock håller dig tillbaka? Vilka fantasier bär du på? (för det är bara fantasier sanna mina ord).

Nästa fråga. Vilka lock skapar du över andra Grodor idag? Jobbar du på ett jobb eller lever du kanske i en familj där du faktiskt just nu är burk-och-lock-tillverkare? Detta är nog helt naturligt men jag vill bara väcka din tanke att tänka just kring detta. Vilka lock bidrar du till att skapa hos andra?

Från en hoppfull Micke Gunnarsson
Skapare av MVG-knappen och en bättre värld för våra unga!

Läs mer av Micke här!

Changing Education Paradigms – Sir Ken Robinson

The problem is that the educational system is trying to meet the future by doing what they did in the past. And on the way they are alienating millions of kids who don´t see any purpose in going to school. The problem is that the current system of education was designed and conceived and structured for a different age. It was conceived in the intellectual culture of the enlightenment, and in the economic circumstance of the industrial revolution. – Sir Ken Robinson

När är vi villiga att se att det är inte barnen som ska passa in i systemet utan systemet som inte passar barnen?

Är ute på promenad möter en grupp förskolebarn gåendes på led. Jag ser längtan i barnen, jag ser deras anpassade kroppsspråk som säger Vi vill inte gå på led, vi vill flyta, springa, krypa, hoppla, flyga fram. Tänk om vi vuxna skulle våga släppa kontrollen och låta barnen sväva fram, alla i sin potential. Tänk om vi skulle träna barnen i tillit till sin egen förmåga. Tänk om vi vuxna skulle våga se när vi kontrollerar, förminskar och är rädda för vårt eget misslyckande. Tänk om vi skulle kunna tillåta barnen att vara dem de är. Vad skulle hända då?

Vad skulle hända om vi varje dag valde att skapa ett lärande – en skola utan rädsla?

Hur skulle den se ut?

Barn är framgångsmaskiner och lärandet är något som finns i varje människa något naturligt något som sker av sig själv.

Hur kommer det sig att så många barn och ungdomar som tycker att det bästa med skolan är rasterna eller att lovet är målet?

När jag går med min son på utvecklingssamtal i skolan talar de om för honom att han är Lat och att han borde göra mer för att han kan mer, har kapacitet, är smart osv…

När de väljer att kalla honom lat gör dem det lätt för sig, för då är det han som bör ta ansvar, då är det han som är fel, då är det han som borde ändra sig…

Jag beundrar min son för att han väljer att gå till skolan varje dag, han går till en plats där han redan som sexåring insåg att här är ett system som min kropp och jag inte mår bra av. Han anpassar sig varje dag, han är trött varje eftermiddag när han kommer hem av all anpassning, han gör våld på sig själv varje dag för att passa in i systemet. Han längtar till varje rast, en stund av frihet och inspiration. Han längtar till varje helg, han längtar till varje lov. Ibland drabbas han av vemod när han sitter och räknar efter och inser att det är 6 år kvar tills han tar studenten.

Jag beundrar honom för att han väljer att gå upp varje dag och går till skolan. Till ett system, en plats där han som nioåring sa – Mamma det är inte skolan som kommer göra att jag lyckas i livet.

Denna unge som i lärarens ögon är Lat har tjänat egna pengar sedan han var sex år gammal, han har bundit blommor och sålt till resturangbesökare och tjänat en guldslant, han guidade folk ner till grottor, sålde egenbakad kakor och saft.

Hans äventyr på nätet har lett till många goda affärer där han har fixat logistik, packning, förhandling, betalning och arrangerat möten tider och platser.

Han har med sin sociala förmåga, mod, nyfikenhet, passion och drivkraft fått andra att hjälpa och jobba för honom. Han har investerat tjänade pengar i djurhushållning och köpte 40 prima värphöns som efter försäljning av ägg gav honom en avkastning på 250 kr i veckan och har gjort under ca. 1 års tid.

Senast i sommras ordnade han 3 sommarjobb i sitt nätverk som han själv har skapat i sin omgivning. Grabben är 12 år och fyller 13 år i sommar och detta som berättas är bara en del av allt han gör i inspiration, engagemang och motivation. Han är självgående – självgenerande och leder sig själv i den riktning han vill gå.

Jag tycker att det är en intressant åsikt när pedagogen väljer att kalla honom lat istället för att välja att se honom som en lärarutmaning – Här framför mig har jag en unge som är oinspirerad, oengagerad och omotiverad. Hur kommer det sig och vad leder det till? Vad skull jag kunna välja i mötet med honom? Vad är det han speglar i mig? Vad är det han speglar i Skolsystemet, Klassrummet, Lektionen, Lärandeprocessen?

När jag besökte en gymnasieskola i Halmstad för några år sedan var det en 17 årig kille som sa till mig: Det är tufft att vara den spiken som sticker ut för den bankas bara in igen.

Föreställ dig för en kort sekund vad som händer med en unge som misslyckas att anpassa sig till systemet – hur det präntas in i hela ungen. Hur misslyckad ungen är som inte ”fixar att anpassa sig till systemet”. Hur självkänslan urholkas och därmed tron på den egna potentialen och förmågan att skapa ur lust och få saker att hända.

Så tänk om alla de ungar som ”inte lyckas anpassa sig” – de där  jobbiga, lata, oinspirerade, oengagerade, omotiverade, ungarna i skolan har något viktigt att säga oss?

Kanske att spegelbilden aldrig ler först

Kanske att det är dags att ta ett quantum steg i vårt skolsystem och hoppa från där vi är till ditt vi är – Vi har all kunskap kring optimalt lärande men vi gör inte det vi vet för hur skulle vi våga när vi alla kommer från ett system där vi anpassat oss för att passa in – där rädslan för att vara fel och misslyckad gör att vi agerar utifrån rädsla och kontroll när vi möter de som sticker ut – Barnen.

Vad ska till för att du väljer att se dig själv i möte med varje barn?

Längtar hela Sveriges ungar efter att vi ska våga vara villiga att se att det är inte barnen som ska passa in i systemet utan systemet som inte passar barnen?

Dagens spirittalk: Optimalt lärande med hjärtat i fokus

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=MAhKKAppyB4

Till Sveriges alla ungar säger jag ni Äger!

Pamela von Sabljar

”Jag vill inte gå i skolan mer mamma”

Jag tror bestämt att min son Julius började springa innan han lärde sig att gå. Kröp gjorde han aldrig heller, utan han ålade sig först fram som en larv och började sedan att gå på alla fyra. Min son är en vetgirig, nyfiken, upptäckarlysten liten kille som aldrig kan få nog av att lära sig nya saker. Inte förrän han började i skolan.

Nog för att jag älskar att läsa nattsaga och läste för honom många kvällar, men jag lärde honom aldrig att läsa, det gjorde han själv. Fem år gammal stod han plötsligt mitt på torget i Hudiksvall där vi bodde på den tiden och tittade upp emot en av butiksskyltarna och läste ”E-X-P-E-R-T”… Det står expert!”
”Jaaa! Wow min älskling! Du kan ju läsa!”
Julius älskade att räkna redan när han var sex år. Jag hade köpt några fina böcker med klistermärken av stjärnor, där han själv fick klistra in sin stjärna efter varje avklarat kapitel. Han bad att få gå och lägga sig tidigare på kvällarna så att han och jag kunde räkna tillsammans, och många gånger så var han betydligt snabbare i huvudet än jag på att subtrahera äpplen från päron och bananer.

Min son gick till sin första skoldag stolt och lycklig, fylld av energi, nyfikenhet och entusiasm. ”Tänk mamma! Tänk vad många roliga saker jag ska få lära mig nu!”. Jag kunde riktigt känna alla barnens förväntan där de satt vid sina bänkar när läraren välkomnade dem. De såg med stora tindrande ögon på de nya pennorna, suddgummit, pennvässaren och anteckningsboken. De skrattade och fnittrade upprymt och nervöst. Det här var på riktigt! Nu var de riktiga skolbarn! Som de hade längtat efter att bli såhär stora!

Jag märkte ganska snabbt hur Julius vanliga sprudlande energi försvann gradvis de efterföljande veckorna. De tindrande ögonen tindrade inte fullt lika mycket på morgonen och hans leende var aldrig fullt lika leende igen. Fyra veckor efter sin första skoldag vaknade han  på morgonen och såg allvarligt på mig.
”Jag vill inte gå i skolan mer mamma.”
”Jasså? Varför inte då min älskling?”
”För jag får inte leka längre mamma. Jag ska bara sitta still och vara tyst.”
Vad svarar jag som mamma på det? Välkommen till verkligheten mitt barn. Tyvärr så får du inte längre bestämma över ditt liv och det får inte jag heller. Om jag inte tar dig till skolan så hamnar jag i fängelse. Du har insett och kommunicerat ditt eget behov och det är jättebra, men tyvärr så kan vi i vuxenvärlden inte ta hänsyn till detta. Du måste sluta leka nu, sitta tyst och vara still. Du är trots allt 7  år!!”

Nä, så svarade jag inte. Jag svarade att ”Åh vad jag förstår dig min älskade lilla kille. Jag förstår att det känns jättetråkigt för dig, och jag blir väldigt ledsen när jag hör att det är så skolan fortfarande fungerar. Jag ska prata med dina lärare.”

Efter ett möte med lärarna där jag höll en mindre föreläsning om glädjens och lekens nödvändiga betydelse för bibehållen  nyfikenhet och lust att lära och utvecklas och där jag berättade om vikten av att se till varje individs kapacitet, förmåga och intresse för att hjälpa dem att utvecklas optimalt, både kunskapsmässigt men även mänskligt, så svarade en av lärarna mig att ”Sanna! Det är ju precis så där vi skulle vilja jobba, men vi har ju mål och riktlinjer som vi måste följa för att garantera barnens framtida behörighet inom de olika ämnena.” dvs. Prioriteringsordning Behörighet framför välmående, lyckliga och friska barn. Vad skulle hända om vi vände på steken? Om vi prioriterade välmående, lyckliga och friska barn framför behörighet? Skulle då inte behörigheten komma på köpet? Jo, mest troligt.

Det var då det slog mig att lärarna förmodligen också går till sin första arbetsdag stolta och lyckliga, fyllda av energi, nyfikenhet och entusiasm. ”Tänk! Tänk så många roliga stunder vi ska ha tillsammans, jag och barnen. Tänk att få bidra till att dessa barn blir det bästa de kan bli!”  Eller kanske insåg de flesta redan under lärarutbildningen vilket begränsat system de var på väg in i men kände att det var för sent att vända om? I detta ögonblick föddes visionen om True Heart Education 

Jag är som förälder skyldig att lämna mitt barn i skolan, det är min plikt och barnets plikt. Min trygghet i detta borde rimligtvis ligga i vissheten att skolan förmår ge någonting till mitt barn, hjälpa mitt barn att utvecklas, utan att samtidigt ta någonting ifrån honom. Det gör ont i en mamma att se när stjärnorna i hennes barns ögon slocknar, när vingarna kroknar och livslusten dör. För det påminner samtidigt om alla de drömmar, all den livslust, kreativitet, nyfikenhet och inspiration som en gång gick mig själv förlorad och som jag fick ägna en halv livstid åt att vinna tillbaka. Tänk om vi alla skulle få hjälp att bygga på oss själva från första början, istället för att först tvingas skala av oss tidigare generationers begränsning, hur skulle världen se ut då?

Med hopp om framtiden…

Sanna Nova Emilia
TRUE HEART EDUCATION

För ett lärande med Hjärtat i Fokus!